Personligt ledarskap – Engagemang – Motivation

1976, när jag gick i 9:an, gjordes en undersökning på vår skola, undersökningen handlade om: Trivsel och trygghet. Resultatet från undersökningen var förödande; 65% av eleverna ville inte ens vara i skolan, de upplevde att det kändes meningslöst.

– Så här kan vi inte ha det, sa vår rektor och sammankallade alla lärare för att diskutera en plan (detta har jag läst i Rektor Rapps rapport från 1976). Planen sattes i verket och den innebar att; Alla elever ombads att fundera och komma med förslag på hur en skolvecka skulle se ut, vi skulle skriva individuella schema och förslag på vad skulle få oss elever att trivas i skolan – Att vilja gå dit för att vi VILLE och inte för att vi MÅSTE?

Vi funderade och diskuterade och skrev förslag på scheman.

Hur blev de då? Idrottslektioner och slöjdlektioner fyllde upp många timmar, några ville ha sovmorgon, andra ville ha längre lektioner (för att hinna med att göra klart), andra ville ha kortare, några ville inte ha lektioner alls och de ”tunga” ämnena lyste med sin frånvaro. (Mycket kortfattat)

Lärarna anpassade sig till våra scheman så gott det gick och vi utvärderade varje vecka (nästan alla lärare fick ombytta roller i början och prövade på helt nya utmaningar).  Efter första veckan insåg vi elever (det blev några självvalda som tog ledningen) att vi var tvungna att fördela tiden på våra idrotts- och slöjdpass; några kunde ha idrott i början på dagen, några senare, andra sist på dagen. Liknande gjorde vi med slöjden och några andra populära ämnen som t ex bild och hemkunskap. Det blev genast bättre. Efter ytterligare någon vecka började vi elever fundera över om vi kunde få betyg i andra ämnen om vi inte hade några lektioner? – vilket lärarna bekräftade genom att låta oss förstå att om de inte hade några som helst underlag för hur vi lärde och utvecklade kunskaper i ett ämne så kunde vi naturligtvis inte få betyg.

Detta gjorde att vi elever började lägga diskussionen på ett högre plan; vi diskuterade hur mycket tid vi behövde för att lära oss olika saker och vilka ambitioner vi hade, provade oss fram och satte upp lite olika tider i veckan där vi kunde få lärarledda lektioner i olika ämnen. Det resulterade i att våra scheman såg mycket olika ut men ändå kunde samplanteras så att; i flera av ämnena kunde vi läsa mer fokuserat, ha färre ämnen per termin, längre eller kortare pass och nästan helt efter de olika behov som vi upplevde att vi som olika individer hade.

Detta var en otroligt lärorik period för mig. Jag fick tänka efter vad jag ville, vad jag hade för behov, hur mycket tid jag behövde för att lära och hur detta kunde göras möjligt. Jag fick omvärdera, pröva på nytt, skriva om schema och diskutera, göra om, tänka nytt och reflektera samt utvärdera.

Rektor Nils Jan Rapp var en modig rektor som vågade gå utanför sin komfortzon, han var en bra ledare som kunde få med sig alla lärare att testa denna vågade utmaning. Vad jag har läst nu i efterhand, så fick han och alla lärare utstå en hel del kritik från föräldrar, skolstyrelse och andra men enligt honom så hade han en otroligt ROLIG tid (har pratat med honom personligen på Skype och intervjuat honom om detta projekt).

Tänk att som elev få träna personligt ledarskap, vara delaktig i sin egen läroprocess och känna sig motiverad och nyfiken på allt. Tänk att från dag ett, när du som elev börjar skolan, får fundera över hur och vad du vill lära, utveckla och träna, så att när du börjar på högstadiet har koll på vad du behöver, vad du vill och hur du kan göra för att nå dina mål (att som elev kunna känna att du äger din egen lärprocess).

Detta upplevde jag som elev för nästan 40 år sedan, jag har studerat rapporter som styrker den otroliga utveckling som sker med elever som tillåts ta personligt ansvar, jag har även arbetat på en Montessorieskola som tills för några år sedan fungerade som Maria Montessorie skulle ha drömt om men av någon konstig anledning faller allt tillbaka på ”ruta ett” igen – Läraren lär ut och eleven förväntas ta emot. 

När vi har forskning och upplevelser från elever och lärare där engagemang, motivation och lärprocesser är levande varför går vi ständigt tillbaka till ”Gå” – där elever fråntas både ansvar, engagemang och motivation?