4 K; Kommunikation, Kreativitet, kritiskt tänkande och Kollegialt samarbete

IMG_2280

Skolan idag behöver förändring – vi har fastnat i ett system där hela vårt utbud som lärare inte tas tillvara som en komplett resurs utan som utfyllnad i en organisation, där varje behörighet måste placeras rätt till varje pris för att ”en timplan” ska säkerställas.

De talanger som varje människa bär med sig i sin ryggsäck tas inte tillvara och någon prioritet för att man ska känna att man är på rätt plats, får göra det man är bra på, bli uppskattad och bekräftad för sin arbetsinsats – ses inte som viktigt?!

 – Bygger inte entreprenörskap på att ständigt söka nya lösningar på de utmaningar vi ställs inför?

Didaktiska idéer kring det entreprenöriella lärandet är i fokus tillsammans med det formativa- och det digitala lärandet – känns därför som ytterst viktigt att verkligen ha i fokus för att kunna följa med i en värld som ständigt förändras och att då inte ta tillvara på människor resurser känns som ett slöseri.

Vår sociala lärmiljö präglas av en ansvarskultur där vi tar personligt ansvar för varandra och vår arbetsmiljö – Att den sociala lärmiljön fungerar är en grundförutsättning för att lärande ska ske och att varje involverad individ tar ansvar eller tränas på att ta ansvar känns som ett måste för att vi ska nå vår fulla potential.

I dagens samhälle borde vi ta vara på våra olika styrkor mycket mer för det innebär att vi får förutsättningar att göra vårt bästa vilket resulterar i att vi vill varandra väl och gör varandra bra.  Strengthsfinder 2.0

Vi satsar särskilt på vår nätkultur och arbetar för en trygg digital kommunikation   –  Vi utsätts varje dag för utmaningar för att klara av vår digitala värld därför känns det kul att dagligen få möta barn och vuxna som utmanar varandra för att bli så bra som möjligt. Vi sätts ständigt på prov och förväntas visa vad som är viktigt för att nå vårt mål.

För att kunna implementera och hålla kvar en kultur måste vi börja tidigt. I förskolan (egentligen innan) bygger vi upp den kultur som skolan ska vila på men hur gör vi för att säkerställa att kulturen lever kvar när människor flyttar på sig? Att möta människor där de befinner sig

 – genom skapa ett system som bygger på människors inneboende talanger och föra detta vidare till alla vi möter – ”ett styrkebaserat förhållningssätt”

Jag skulle gärna vilja vara med och bygga upp en sådan skolan där värdegrunden är i centrum och vi gör mer av det som vi är bra på i stället för att leta fel på människor.

SOCIALPEDAGOG – som socialpedagog skulle man kunna arbeta med både lärare och elever – sträva efter att finna var och ens talanger och jobba med dessa så att det blir styrkor – jag har både erfarenhet och möjlighet att jobba med att implementera detta så att det blir en kultur som skulle kunna ”sitta i väggarna”

Min personliga kontakt med två certifierade strengthsfindercoacher som kan vara tillgängliga som rådgivare gör det möjligt för mig hitta inneboende styrkor hos lärare och elever som kan tas fram och arbetas med för att göra vårt bästa för oss själva och andra.

I vår föränderliga värld utmanas vi ständigt och när tillfället kommer så vågar de modiga ta vara på erbjudanden som inspirerar och engagerar och vi kan driva ett utvecklande arbete som kommer att sätta ”ny kultur i väggarna”

Tänk att få vara med och utmana #Hållbarttillsammans – Vi är skyldiga våra barn att ge dem allt som kan utmana deras Kommunikation, Kreativitet och Kritiska tänkande och detta kan vi bara göra möjligt TILLSAMMANS!

Annonser

Varför kan vi inte ha slöjd på plustiden?

Barn är så kloka, de säger saker som vi vuxna inte ens har funderat på. Jag undervisar i slöjd, vilket är ett fantastiskt ämne, eleverna upplever att det är en frizon där de kan prata lite friare, jobba i sin egen takt, samtala med kompisar under lektionen, röra sig mellan arbetsbord och materialskåp och testa o pröva sig fram till lämplig metod och ett resultat de känner sig nöjda med.

image

På skolan jag arbetar idag har vi något som heter plustid, det är en timme två gånger i veckan som eleverna kan stanna kvar efter skoltid och jobba med något som de känner att de behöver lägga lite extra tid på t ex om de varit borta mycket och behöver ta igen något de missat, om de har någon läxa de vill göra innan de går hem eller om något är särskilt svårt så att de behöver hjälp med att träna mer på detta.

De elever jag möter i slöjden är mycket positiva till ämnet och sitter oftast och väntar utanför dörren långt innan vi ska börja, knackar och vill bli insläppta och sätta igång så fort som möjligt. Vi har i åk 4 o 5 endast 1 timme slöjd och det brukar gå åt ca 10 minuter innan eleverna kommer igång med sina projekt (ta fram sitt arbete och hitta verktyg/maskin och material samt ha koll på vad de ska göra) och ca 10-15 minuter att plocka undan och städa. De flesta vill hinna så mycket som möjligt (för det är ju en hel vecka tills nästa gång de har slöjd), några kommer inte riktigt igång direkt och andra vill ha hjälp för de vet inte vad de ska göra i nästa moment,….en timme går fort och precis när de flesta har kommit in i sitt arbete så ska de börja plocka undan och städa (denna korta tid skapar stress hos elever och även hos mig som lärare).

Ett ämne i skolan som de flesta elever ”älskar” och vill ha mer tid till, detta ämne har de fått minst tid till, -varför?

I ett kreativt ämne som slöjd så krävs det att man är fokuserad på uppgiften för att förstå vad man ska göra, eleverna behöver tid på sig att prova sig fram till ”rätt” resultat, det krävs samarbete med andra för att ta del av processen, utforska och testa olika lösningar samt att våga utmana områden som de aldrig tidigare stött på. För att skapa krävs ett lugn och en sinnestämning som tar tid att hitta och den kanske inte alls infinner sig vid just den tidpunkt som slöjdpasset ligger på och då sker naturligtvis inget kreativt alls (hos vissa) och för andra så har detta lugn och sinnesstämningen infunnit sig precis när jag säger att: – nu måste vi börja plocka undan och städa, vilket nästan alltid bemöts med orden: – nej,…..inte redan!

Om man gör något som man tycker om så känns det bra om man får möjlighet att göra det på just så mycket tid som det behövs för att man ska känna sig nöjd med sitt arbete, få förutsättningar att få starta upp i sin egen takt, komma in i arbetet och få känna att man fått gjort just det som man planerat (och inte känna att man aldrig hinner………). Eftersom slöjden är ett ämne där det redan finns engagemang och glädje så är det ju en miss om om vi inte utnyttjar detta och lär oss så mycket som möjligt när vi ändå är där, vi använder oss t ex av matte det mesta av tiden och vi skriver och förklarar hur och vad vi gör i och med alla våra projekt (så svenskan finns med som ett träningsmoment hela tiden), vi samarbetar och tränar på våra sociala förmågor samt diskuterar kring många samhällsfrågor under tider vi arbetar. Med detta vill jag ha sagt att jag tror att skolan kan tjäna mycket på att omprioritera tiden och lägga mer flexibel tid på ett ämne som slöjden för de elever som behöver, vill och kan använda denna tid som ett positivt lärande som skapar mervärde för den kunskapande helheten.

Därför fick det mig att vakna upp ordentligt när en ”slöjdälskande” elev frågade: -varför kan vi inte ha slöjd på plustiden?  Det är ju på denna tid de ska använda sin lust för att lära så att det genererar till kunskaper som förvaltas och det livslånga lärandet bara växer. Klart att man måste kunna ha även slöjd på plustiden!

Där vi har rätt kan inga blommor växa

 

Jag arbetar i en organisation som vi kallar skola – enligt svensk etymologisk ordbok så förklaras ordet enligt följande: det grekiska ordet betyder eg. vila (varifrån även bet. tröghet, lättja) o brukades sedermera även om den vila o underhållning som filosofskolorna skänkte; slutligen också om själva lokalen.

I en artikel i Svenska Dagbladet 11 feb 2011 kan man bland annat läsa:

Aristokraterna kunde däremot viga sig åt scholé – upprinnelse till vårt ord skola, vilket var en slags skapande ledighet eller fritid. För Aristoteles var arbetet något som stod i vägen för människors självförverkligande eftersom det stal tid och kraft från den utveckling av dygder som var människans sanna bestämmelse. Idealet var en typ av självständighet ,en självtillräcklighet som den som måste arbeta saknade. Aristoteles uppfattar inte arbete som en del av det lyckliga livet. Lyckan är snarare något som kan realiseras genom fritid (Scholé). Med fritid menar Aristoteles inte ett overksamt liv, men en tid som används till att förverkliga specifikt mänskliga egenskaper och då särskilt de intellektuella.

Skola är en organisation som ska förbereda det dyrbaraste vi har, våra barn, för livet men vart är vi på väg? Vi har en skola som driver på elever till det yttersta, letar fel och bedömer allt, tro mig jag har de senaste åren varit runt på flertalet skolor och organisationen är den samma hur fint det än står på skolornas hemsida eller i platsannonser för att locka nya lärare till den ständigt sökande skolorganisationen. Det finns ingen ”gräsmatta som är grönare” , det finns ingen skola idag som tar tillvara självständighet, en självtillräcklighet som infinner sig endast genom att man får känna att man kan förverkliga specifikt mänskliga egenskaper, vilket man lätt upplever på sin fritid och som ger en känsla av lycka.

Har vi inte haft tillräckligt med lärotid? Hur kan vi skapa en skola som vi kan leva i och för under tiden vi befinner oss där, både som lärare och elev. Hur kan vi känna att vi har lika roligt och är lika lyckliga i skolan som på vår fritid?

Här är ett exempel som en fjortonåring ger oss – hur svårt kan det vara att följa detta exempel? Ett högstadium för fjortonåringar

Jag tänker aldrig sluta kämpa, skolan måste förändras radikalt och det nu! Jag slutar snart en tjänst på en skola där rektorn hellre skaffar nya lärare igen än att ”underhålla” de resurser som vill och kan utveckla skolan till det den borde vara. En vacker text på skolans hemsida ger en hint om skolans vision men verkligheten är en annan. En rädsla för förändring är våra skolledares dilemma idag, en rädsla för att ej ha full kontroll, rädslan för att elever ska ta för stor plats och kanske bestämma för mycket.

Barnen har redan tagit över, de vet redan tidigt vilka talanger de har, låt dem få använda dessa till att växa och blomma och släpp taget om en organisation som för länge sedan slutade att fungera.

Den Israeliske poeten Yehuda Amichai har myntat ett uttryck som jag anser passar skolan idag – ”Där vi har rätt kan inga blommor växa”

Sluta kväv våra barn i skolan, låt dem växa och få känna lycka genom hela sin skoltid,  låt dem få förverkliga sina specifikt mänskliga egenskaper precis så som vi gör på vår fritid (scholé)

 

 

En dag jag drömde, något som jag gärna ville se förankrat i verkligheten……….

……Jag känner spänning och nervositet, idag ska jag träffa eleverna för första gången på en ny skola och i en ny tjänst. Jag är på skolan i god tid för att kunna känna mig så förberedd som möjligt, det känns alltid bra att vara i tid för då har jag en stund till att fundera över hur jag vill att dagen ska bli. Det är alltid spännande att träffa nya elever, de scannar mig från topp till tå och är inte nådiga i sin granskning. Det är en högstadieskola och jag kommer att ha ämnen som teknik och trä- och metallslöjd, två ämnen som är typiskt ”manliga” men jag har ännu bara upplevt en enda elev som har ifrågasatt min roll som kvinnlig lärare på denna position, däremot har jag upplevt ifrågasättande från andra vuxna. Det är det som är så härligt med barn de köper inga färdiga koncept de vill helst bilda sig en egen uppfattning och då finns aldrig samma modell som hos oss vuxna.

Jag kommer in i en välkomnande miljö, en stor öppen samlingsplats där ett fantastiskt pyramidformat takfönster förser hela hallen med skira solstrålar som sipprar ner i ett spännande mönster från ca 4 meters höjd. I entrén finns moderna och funktionella sittgrupper som består av soffor eller fåtöljer som går att sätta ihop och flytta så att det passar i flera olika formationer. Som avskärmare finns avlånga blomsterlådor med vackra välskötta tropiska växter. Jag känner mig välkomnad och hemma i denna varma miljö, det är en plats för att prata, mysa, diskutera och kanske bara slappa i en ljus och trivsam samlingshall.

I slutet på denna samlingsplats finns ett elevkafé med en färglad markis ovanför några skjutfönster, en stor kaféskylt, troligen designad av elever, hänger smakfullt över markisen och inbjuder till att vilja kika in genom fönstren. Där inne, alldeles bakom rutorna, kan man se färgglada, lockande bilder på allt som serveras. Jag har fått reda på att kafét sköts av elever plus en ansvarig skolvärdinna och är öppet varje dag så att elever kan köpa frukost, fika och mellanmål.

kafét en del av entreprenörsverksamheten som ingår i elevernas undervisning. Alla ämnen i läroplanen har delar som ingår i en kaféverksamhet och lärarna har hjälp eleverna med att synliggöra detta så att de i sin projektplan kan planera in vilka kunskapskrav de arbetar mot om de nu valt ”elevkafé” som ett av sina projekt. Det är viktigt att de väljer projekt efter intresse så att de känner sig motiverade när de tillsammans med sina klasskompisar tar sig an sin planering och arbete med engagemang och energi.

Skolan som jag sökt mig till och som jag anser har ett fantastiskt lärkoncept är baserad utifrån Montessoripedagogiken där stor vikt läggs på att varje barn ska ha medinflytande och känna ett eget ansvar. Begreppet individualisering innebär att barnet sätts i centrum.

Montessoripedagogiken bygger på 6 grundläggande principer:

  • Förberedd miljö
  • Frihet/ansvar
  • Individualisering/samarbete
  • Hjälp till självhjälp
  • Konkretion/motorik
  • Helhet/fredstanke

Pedagogiken bygger på en människo- och kunskapssyn som säger att barnet har sensitiva perioder när det känner lust och är särskilt mottagligt för inlärning. Maria Montessori kallade detta för det absorberande sinnet.

Lärarens roll är att observera barnet och sedan fungera som en handledare som stödjer och motiverar barnet i inhämtningen av kunskap. Kursplanen läggs upp med långa arbetspass för att ge barnen tid och ro där de får sysselsätta sig med det som de själva väljer utifrån möjligheterna som erbjuds. Klasserna är så långt som möjligt integrerade och åldersblandade.

……..jag satt och drömde lite,….. tänk om skolan kunde vara såhär och att alla lärare anpassar och möjliggör undervisning efter elevers intressen, behov och förutsättningar samt inreder, förbereder och anpassar miljön tillsammans med eleverna samtidigt som arbetet inkluderas i centralt innehåll och bedömning.

Vi har ett skolsystem i dag som aldrig har varit så uppstyrt, jag vet inte vad som har hänt och inte vad som gör alla så nervösa för att inte hinna med allt i det ”centrala innehållet” och varför allt måste kontrolleras, dokumenteras, mätas och bedömas. Jag önskar att skolan kunde hitta tillbaka till möjligheternas LAND – jag tror att allt är möjligt bara vi sammanstrålar, funderar, reflekterar och skär ut en gemensam, tydlig vision där vi ser det fantastiska geniet i varje unge och möjliggör deras rätt till att växa.

Personligt ledarskap – Engagemang – Motivation

cropped-resa-australien-2012-003.jpg

1976, när jag gick i 9:an, gjordes en undersökning på vår skola, undersökningen handlade om: Trivsel och trygghet. Resultatet från undersökningen var förödande; 65% av eleverna ville inte ens vara i skolan, de upplevde att det kändes meningslöst.

– Så här kan vi inte ha det, sa vår rektor och sammankallade alla lärare för att diskutera en plan (detta har jag läst i Rektor Rapps rapport från 1976). Planen sattes i verket och den innebar att; Alla elever ombads att fundera och komma med förslag på hur en skolvecka skulle se ut, vi skulle skriva individuella schema och förslag på vad skulle få oss elever att trivas i skolan – Att vilja gå dit för att vi VILLE och inte för att vi MÅSTE?

Vi funderade och diskuterade och skrev förslag på scheman.

Hur blev de då? Idrottslektioner och slöjdlektioner fyllde upp många timmar, några ville ha sovmorgon, andra ville ha längre lektioner (för att hinna med att göra klart), andra ville ha kortare, några ville inte ha lektioner alls och de ”tunga” ämnena lyste med sin frånvaro. (Mycket kortfattat)

Lärarna anpassade sig till våra scheman så gott det gick och vi utvärderade varje vecka (nästan alla lärare fick ombytta roller i början och prövade på helt nya utmaningar).  Efter första veckan insåg vi elever (det blev några självvalda som tog ledningen) att vi var tvungna att fördela tiden på våra idrotts- och slöjdpass; några kunde ha idrott i början på dagen, några senare, andra sist på dagen. Liknande gjorde vi med slöjden och några andra populära ämnen som t ex bild och hemkunskap. Det blev genast bättre. Efter ytterligare någon vecka började vi elever fundera över om vi kunde få betyg i andra ämnen om vi inte hade några lektioner? – vilket lärarna bekräftade genom att låta oss förstå att om de inte hade några som helst underlag för hur vi lärde och utvecklade kunskaper i ett ämne så kunde vi naturligtvis inte få betyg.

Detta gjorde att vi elever började lägga diskussionen på ett högre plan; vi diskuterade hur mycket tid vi behövde för att lära oss olika saker och vilka ambitioner vi hade, provade oss fram och satte upp lite olika tider i veckan där vi kunde få lärarledda lektioner i olika ämnen. Det resulterade i att våra scheman såg mycket olika ut men ändå kunde samplanteras så att; i flera av ämnena kunde vi läsa mer fokuserat, ha färre ämnen per termin, längre eller kortare pass och nästan helt efter de olika behov som vi upplevde att vi som olika individer hade.

Detta var en otroligt lärorik period för mig. Jag fick tänka efter vad jag ville, vad jag hade för behov, hur mycket tid jag behövde för att lära och hur detta kunde göras möjligt. Jag fick omvärdera, pröva på nytt, skriva om schema och diskutera, göra om, tänka nytt och reflektera samt utvärdera.

Rektor Nils Jan Rapp var en modig rektor som vågade gå utanför sin komfortzon, han var en bra ledare som kunde få med sig alla lärare att testa denna vågade utmaning. Vad jag har läst nu i efterhand, så fick han och alla lärare utstå en hel del kritik från föräldrar, skolstyrelse och andra men enligt honom så hade han en otroligt ROLIG tid (har pratat med honom personligen på Skype och intervjuat honom om detta projekt).

Tänk att som elev få träna personligt ledarskap, vara delaktig i sin egen läroprocess och känna sig motiverad och nyfiken på allt. Tänk att från dag ett, när du som elev börjar skolan, får fundera över hur och vad du vill lära, utveckla och träna, så att när du börjar på högstadiet har koll på vad du behöver, vad du vill och hur du kan göra för att nå dina mål (att som elev kunna känna att du äger din egen lärprocess).

Detta upplevde jag som elev för nästan 40 år sedan, jag har studerat rapporter som styrker den otroliga utveckling som sker med elever som tillåts ta personligt ansvar, jag har även arbetat på en Montessorieskola som tills för några år sedan fungerade som Maria Montessorie skulle ha drömt om men av någon konstig anledning faller allt tillbaka på ”ruta ett” igen – Läraren lär ut och eleven förväntas ta emot. 

När vi har forskning och upplevelser från elever och lärare där engagemang, motivation och lärprocesser är levande varför går vi ständigt tillbaka till ”Gå” – där elever fråntas både ansvar, engagemang och motivation?

Realistiska relationer i skolans värld

Jag är upprymd och förhoppningsfull efter en hel helg med spännande möten som kanske är början på nya givande relationer som hjälper mig att komma närmare mitt mål. Vad är då mitt mål?……..ja, jag har funderat länge och väl, och gör så hela tiden, vaknar varje dag med nya insikter som leder mig fram till att pröva mina nya vackra vingar (nya och finputsade varje dag) i omtumlande sammanhang och i realistiska relationer med spännande och längtande människor. Ju närmare jag kommer mitt mål, ju mer känns det i hela kroppen att jag är på rätt väg och att jag kommer närmare mitt sanna uppdrag.

Mitt mål är att vara del i ett ”kraftflöde” som vill förvandla skolan till den plats där drömmar uppfylls, kreativitet frodas och nyfikenhet uppmuntras. Jag ser varje dag i barns ögon att de längtar och undrar;  – vad är det som hindrar er vuxna att se oss?, vad är det som hindrar er att förstå oss?, vad är det som hindrar er att lyssna på oss och tillsammans med oss nå fram till den skola som vi VILL gå till och inte låter oss känna det som om vi MÅSTE vara här av någon anledning som vi inte kan fundera ut?

Vi är alla fast i ett system (barn, lärare och föräldrar) och vi känner till systemet väl, vi vet också att vi alla ingår som pusselbitar i detta system därför är det ju upp till oss alla att ta vårt personliga ansvar och välja hur vi vill hantera situationen genom vara tydliga med vad vi vill och hur vi personligen VILL att systemat ska påverka oss. Dags att hjälpas åt!

I våra relationer; lärare-elev, elev-elev, förälder-barn, förälder-lärare, lärare-ledare, lärare-lärare osv,……….så frodas, utvecklas och formas våra liv, vi möts varje dag av nya utmaningar som vi tvingas möta och ta hand om utefter bästa förmåga och alla gör alltid så gott de kan utifrån var de befinner sig och alla befinner sig där de är just nu och ingen annanstans!

”All I can do is being me, who ever that is?”  Bob Dylan

De tankar jag mötte på min ”utbildningshelg” var att vi alla (vuxna) är ansvariga för våra relationer, oavsett vilken roll vi har så har alla ett personligt ansvar för sig själv så att vi är autentiska i våra relationer. De personer som har en ledarroll (dvs alla vuxna i något sammanhang) har alla en betydande roll där vi som förebilder måste vara ödmjuka och lyssna för att förstå och lyfta den människa som vi har en realistisk relation med.

Att stanna upp och reflektera över vart vi är på väg är otroligt viktigt för att veta vart vi ska gå och om vi är på rätt väg. Att jag är på väg mot mitt mål och på rätt väg kändes väldigt tydligt och levande efter min internationella inspirationshelg på Storgatan 3, i Family-Labs Regi.

Tack Family-Lab för en utvecklande och lärorik helg där jag fick ännu mer insikt i hur liten betydelse våra roller har och hur stor betydelse, den autentiska människan med sitt personliga ansvar har, i alla realistiska relationer.

Tack Åsa Schill för arrangemanget, tack Helena Kedja för din berättelse om erfarenheter av utbildningar och ledarskap baserat på Jesper Juuls böcker, tack Cornelia Södergren för dina tankar och din bok om realistiska relationer, tack Leif Hejdenberg för dina tankar om det personliga ledarskapet, tack Mathias Voeichert för ditt fantastiska seminarie om hur ni arbetar i Tyskland med Family-lab och dina personliga tankar kring detta. Tack Annika Kjeller för ditt smittande leende och dina positiva tankar kring relationer. Tack Anna Candela för din positiva påverkan på mig som väckte min nyfikenhet och förhoppning om början till kontaktnät av något slag, tack Ray Butler för dina intressanta relationsövningar.

”Yesterday I was clever, so I wanted to change the world. Today I am wise, so I am changing myself.”  (Från Facebook, vet ej vems citat)

image

Det inverterade värdet av undervisningen

När vi är sex år och längtar till vår första skoldag – då ligger hela världens mystik vid våra fötter, vi kan allt, vi vill veta allt, upptäcka allt och vi kan klura ut hur många sätt som helst att använda ett gem på.

Vad händer när vi börjar skolan? …..jo, i början är allt nytt; nya kompisar, ny byggnad, ny skolgård, ny väg att upptäcka (till och från skolan), nytt material, nya stolar, nya bord, ny lärare med en helt ny värld som vi tillsammans ska hjälpas åt att upptäcka!

image

Sen kommer alla frågor; varför ska vi lära oss detta? Varför ska vi sitta still? Varför ska jag leka med honom om jag inte vill? Varför ska vi räkna? Varför måste jag lära mig att läsa när min kompis kan? Varför kan inte jag springa lika fort som han? Varför ska vi sitta i ett klassrum med flera andra och lära oss bara ett ämne när alla ämnen hänger ihop? Varför kan inte jag få ha slöjd hela dagen nu när jag håller på med min båt? Varför kan vi inte vara ute hela dagen och leka nu när vi har så roligt?……….

Ju mer vi lär oss ju mer vill vi veta, eller hur?
Ju äldre vi blir och ju mer vi vet, ju mer märker vi att vi inte vet,…..så här ÄR livet men,…..

I skolan händer följande – vi försöker tränga in dessa underbara varelser i en BOX (ett skolsystem som härstammar från industrialismen) – hur kan vi individanpassa lärandet i ett ”gammalt” system?
– ju fler år barnen går i skolan ju mer uttråkade blir de – engagemanget och motivationen avtar ju äldre de blir – de kan knappt klura ut 4 olika sätt att använda ett gem när de går i 9:an.

VARFÖR?

Hur kan vi invertera värdet av lärandet?

Om vi ändrar vårt sätt att tänka så skulle 6-åringens nyfikenhet och lust till att lära bara öka ju fler år hon går i skolan. Detta är vårt ansvar – att förvalta det lilla geniet som bor i varje nyfiket barn!

Dags att skapa NY vision och arbeta med denna mission för livets skola NU!

OFRIVILLIG PAUS

Ja, nu var det dax igen!…..ibland får jag ta en paus och göra annat men mycket har hänt sedan maj. Jag slutade min tjänst på en F-9 skola innan sommarlovet och började i augusti på en 7-9 skola i en annan kommun. Det är alltid spännande, utmanande och intressant att byta arbetsplats. Att arbeta som lärare innebär ju en otroligt massa nya intryck och lärande bara genom att skifta skola; elever är nya, lärare och ledning är nya, lokaler och förhållningssätt är nya samt vision och samarbetet dit är framförallt nytt.

Först är ju fokus på alla relationer och att klara sig hjälpligt med alla nya ”måsten”. Det gäller att solla i vad som är akut och lägga annat åt sidan tills nästa dag, annars blir jag snart utarbetad eftersom det alltid finns oändligt med arbete att ta tag i vid varje skola. Eleverna är anledningen till varför jag är där och därför gäller det att försiktigt och ödmjukt jobba sig in och förtjäna sin respekt. Jag känner att jag verkligen blir granskad under lupp av dagens elever, de köper inte vad som helst, de är noga med att lärandet känns meningsfullt och att de förstår syftet annars får det vara.

Ibland är det svårt att få elever att förstå syftet eftersom de oftast är ”invaggade” i en förståelse att de lär för ett system och inte för sin egen skull. Det krävs en gedigen djupdykning i journalistens nyfikna förhållningssätt; vad är ni bra på? Hur kan vi arbeta för att nå dit? Hur vill ni göra det? Vad vill ni veta mer av? Hur tar vi reda på det?……..

Många gånger har denna nyfikenhet stannat av helt för elever på högstadiet (varför? är en viktig och senare fråga,….) så det krävs en hel del tålamod och uthållighet av mig för att hitta den igen. Men plötsligt händer det! – jag ser gnistan som började spraka till i några elevers ögon och nu gäller det att hålla ”elden” vid liv så att den inte slocknar innan vi når mål. Elden brukar sprida sig snabbt och det innebär fantastiska lärandepass där man lär av eget driv och verkligen vill (och inte för att man måste). Det brukar ta ett par månader innan jag kan känna att jag nått ut till de flesta (jag har förstås en del kvar att jobba med) men känslan när arbetet och enträget testande äntligen når eleverna så att de känner att de börjar ”gå med eget driv” den är fantastisk och den är värd varenda minut av tidigare kämpande i motvind.

Hur har det blivit så att nyfikenheten och det egna drivet avtar mer och mer för varje år som barnen går i skolan? – Vad är det som gör att vi lärare tror att vi måste mata dem mer med fler och fler uppgifter för att de ska ha något att göra och att klassen ska hålla sig lugn – det är bara ett sätt att skjuta problemet framför sig.

5 anledningar till varför barn gör något för sin egen skull och känner meningsfullhet.

1. För att jag blir nyfiken  2. Jag vill veta mer  3. Jag förstår vad jag ska använda kunskapen till  4. Jag känner att det är roligt/kul  5. Jag upptäcker att andra blir intresserade därför vill jag veta mer.

Istället för att skylla på barnen: de vill inte, de kan inte sitta still, de har svårt att koncentrera sig, de får dåliga resultat på prov,…….osv, rannsaka dig själv som lärare – hur gör jag barn nyfikna? Hur gör jag för att de ska vilja veta mer? Hur gör jag för att det ska bli tydligt vad de använder kunskapen till? Hur gör jag för att de ska känna att de har roligt? Hur gör jag för att väcka intresset hos en elev som sedan väcker intresset hos nästa och nästa och nästa,…..Detta är mitt huvuduppdrag – att gå före och visa hur de kan upptäcka sitt eget lärande genom nyfikenhet och glädje!

Det är egentligen bara så som jag själv vill bli intresserad av att göra saker,………..

DET ÄR SÅ SVÅRT OM JAG MÅSTE MEN SÅ LÄTT OM JAG VILL!

Respekt för människor och för livet.

Glada fingrar

 

Vad innebär egentligen respekt?

För mig är det när vi lyssnar på varandra, försöker förstå och sätta oss in i en annan människas perspektiv. Att få en chans att visa vad vi känner inför olika beslut, regler, ifrågasättande, förslag osv., innan andra dundrar på och bestämmer ovanför ens huvud.

Hur ofta bestämmer vi ovanför huvudet på våra elever utan att de får en chans att ta in och komma underfund med vad de känner?

Jag läste en gång en mycket tunn bok (skriven på 60-talet), En lärares klokbok, ur den har jag tagit mitt motto som jag försöker leva efter som pedagog,…..det lyder som så här: Planera aldrig en minut utanför klassrummet, vilket innebär att jag tillsammans med elever planerar, funderar, ändrar och fastställer min och deras plan för terminen. Jag kan ha idéer och tankar om vad jag skulle vilja göra, jag kan även ha en idé om vad som är möjligt och genomförbart men genom att ta med eleverna i mina funderingar, ta in deras tankar och forma planen utifrån deras idéer, känner jag är min skyldighet som lärare eftersom det är elevernas lärande som är i fokus och bör respekteras.

Trots att elevernas lärande ska vara i fokus är det otroligt svårt att genomföra detta tankesätt fullt ut. Jag kan göra det i min sal (isolerad från andra) men med kollegor i arbetslaget krockar det. Känslan av att släppa ”kontrollen” är övervägande, om inte planeringen är helt klar när den presenteras för eleverna är det oroligt i arbetslaget och det känns flummigt för flertalet.

Men respekten för gruppen vi har framför oss minskar för varje gång vi presenterar vad de ska göra utan att de är involverade, och hur blir det med engagemanget och motivationen.

Jag kan bara gå till mig själv och känslan för hur jag känner mig om någon skulle säga till mig vad jag ska göra utan att jag har fått vara med och tänka, fundera eller planera fram ett förslag – motsträvig och totalt överkörd!

Hur kan det då fortfarande vara detta förhållningssätt som regerar i skolvärlden? Hur kan oron över att ”släppa taget” vara så övervägande när kraften i eget lärande är så stor?

Tänk om vi skulle våga utmana oss själva och bjuda in eleverna i vår planering – TÄNK VAD SOM SKULLE HÄNDA! – De skulle känna sig respekterade, bli engagerade, känna sig motiverade, uppleva att de lär för  livet inte för ett system eller för att läraren vill!

Vi har kompetenta barn, var rädda om deras förmågor, låt dom växa i sitt lärande tillsammans med oss.

 

 

 

 

 

 

Jag vill lära mig saker men inte bli upplärd.

Vad är det som gör att vi hela tiden strävar efter att lära oss nytt?

Upptäcksfärd

Upptäcksfärd

Vi människor föds till denna värld för att lära så mycket vi orkar innan vi dör. Vad är mitt uppdrag och hur får jag reda på det? När vi slår upp våra ögon för första gången börjar vårt sökande; vem är du? kan du tillfredsställa mina behov? kan jag lita på dig? vågar jag överlåta första delen av mitt liv i dina händer?

Ett nyfött barn ställer indirekt dessa frågor, är helt beroende av att du tillfredsställer han/hennes behov och om du inte skulle göra det så är det dags att protestera och i bästa fall försöka söka sig till en annan människa som känner ”anknytningsansvar”. Vi har alla ett otroligt stort ansvar när det gäller att vägleda ”nya” människor in i denna fantastiska värld som erbjuder ALLT.

Efter våra två år tillsammans (om jag nu fick förtroendet) så måste jag se till att jag kan bemöta den första frigörelsen, där denna ”färska” individ börjar ifrågasätta mina beslut för att istället pröva sina egna. Hur hjälper jag till att bygga upp självkänslan? Hur delar vi på ansvaret (jag måste redan nu börja lämna ifrån mig lite ansvar) och hur visar jag att jag litar på dina känslor när du känner att du är mätt? Hur bygger vi vår relation tillsammans i vår familj och hur sätter vi våra gränser tillsammans?

Relationskompetensen som vi hela tiden utvecklar i våra liv tillsammans med andra människor är en gåva som vi måste förvalta. Vi lär hela livet och vi förändras i varje möte med en annan människa därför måste vi använda oss av möten som en lektion i livskunskap och en strävan av att komma vidare på vår upptäcksfärd.

Från vårt allra första möte med en ny människa förvandlas vår värld och något nytt och fantastiskt startar, vi är alla kapabla att förädla tillvaron för varandra men på ett eller annat sätt så frånsäger vi oss ansvaret av detta vid många, många tillfällen i livet.

Tänk så här,……var nyfiken på alla människor, låt dem växa i sin strävan att utforska tillsammans med dig, hur kan du vara en person som inspirerar och medverka till att en människa utvecklar sitt sökande efter kunskap.

Denna resa som vi tillsammans startar vid vårt första möte, den är en del i vårt stora uppdrag här på jorden. Det för mig att bjuda in till samarbete i den nya gruppen, att visa att jag är att lita på samt förtjäna den roll som den nya människan kräver av mig. Tänk att få vara en kugge på så många hjul som slipas och justeras så att de passar in eller kanske flyttar jag över till nästa hjul och fortsätter justera passformen så att det fungerar bättre och bättre i förhållande till alla hjul i vårt stora livsurverk.

Kan jag genom mitt sätt att vara inspirera och bidra till ett fortsatt sökande efter kunskap och meningsfullhet i livet så vill jag gärna vara din lärare. Vi vill alla lära oss saker men ingen vill bli upplärd, därför måste jag förvalta mitt uppdrag med största ödmjukhet.

Lyssna

Lyssna

inspirera

inspirera